Gubben som smet från vintern: Då boulekloten regnade in eller storyn om de nästan lika vackra vyerna, med pizza i blick.

Då hände DET. Det som inte fanns med i planerna, som bara inte ska hända på södra Teneriffa... att det regnade. Som sagt tidigare, så är det rätt sällan det regnar här. Men inte ens vi på paradisÖN, kommer undan från en o annan regnskvätt.

Redan kvällen innan, hade man fått en liten föraning. Ett molntäcke hade lagt sig över boulebanan, som ett lock. Kanske var det det som lockade till bra spel? Varmt, svettigt och tunglirat, var det dock, denna kväll.

Vi, gullgumman o jag, hade fått den stora äran att lira ett par tävlingar med tävlingsarrangören och ordföranden för stora fina bouleklubben AOC. Michel. en riktigt bra lirare, med läggspelet som specialitet.

Som boulespelare gör man misstag. Man missar skott, lägger kloten på fel ställe, typ; bakom lillen istället för framför. m.m. Även världsmästare missar, fast inte så ofta. Boulespelare är ju också människor. I en sport som denna, som innebär precisionskast med en rund stålklump, så finns alltid risken att man klantar sig ibland.

Så, de matcher, där man gör alla sina klot, på rätt sätt. Träffar alla skott, lägger in alla sina lägg m.m...är lätta att komma ihåg. Även om man presterar bra alltsomoftast, så går det ofta långt mellan de matcher då man gjort allting rätt, med alla sina klot. Men, denna dag hände det. Allting satt klockrent! Matchen vanns med 13-0.

Ett minne att ta med sig till Gamla Snödala... om inte den är gamle gubbens gamla taskiga minne knycker även detta underbara ögonblick. Det är ju sånt man vill komma ihåg. Alla missar man gjort, vill man ju (bör man ju?) glömma snabbare än båten.

Efter vi hade rensat banan...

Så, hur det gick i övriga matcher (utom den här + en vinst till) denna kväll, är glömda, begravda i hjärnans djupaste skrymslen, tillsammans med alla andra småknasigheter man gjort i livet. Ganska många, tror jag...Svårt att räkna, sådant man glömt.

Å sjunde sidan, så bör man ju vara så lärorik, att man lär sig av sina misstag. Men, då måste man ju komma ihåg vad man gjorde för knas. Det verkar dock som den här gubbahjärnan inte klarar av sånt.

Berget som heter Los GlömtNamnet

Nåväl, som jag brukar säga: Man blir ju inte yngre. Man för vara glad, som blir äldre. Nu när man lyckats uppnå pensionsåldern, så får man vara glad för det, och stå ut med att hjärnan tar lite pension i bland, den också.

Så, kära läsare, om ni ser en massa upprepningar och/eller andra knasigheter i denna blogg. Då vet ni att hjärnan bakom tangetbordsknackeriet, har tagit ut pension, eller åtminstone en stunds semester.

Höger eller vänster?

Men, nu åter till regnet o molnen, dagen efter denna minnesrika kväll. Vi avvaktade de allra värsta skurarna. Sedan gav vi oss ut i plasket, med regnjackorna på. Jo, vi hade fått med oss lite regnkläder hemifrån Sverige. Som svensk boulespelare har man ju utrustad sig med ett par uppsättningar regntäta prylar.
Somrarna i Sverige är ju liksom sällan regnfria. Inte ens de dagar vi har bouletävlingar, tyvärr.

Trafikljushus? Nej! Fel ordning.

Hjuliette hade fått vila en dag, men nu var det dags att glida iväg igen. Vindrutetorkarna fick jobba hårt, medans vi styrde norrut, för ett återbesök hos jättarna, Los Gigantes.

Att åka runt i regnväder, är inte lika roligt som när solen skiner. Men, roligt nog, för att man ska ge sig ut. De vackra vyerna är nästa lika vackra, i lite taskigare väder. Så, denna dag var långt ifrån en besvikelse. Det var helt klar värt att åka...absolut!

Pizza i blick!?

Pizzan där uppe, gick ner utan bedövning, trots att den sköljdes ner med en alkoholfri öl... eller kanske tack vare...?

Bildricka

Det bästa med regnväder, är ju att de slutar. Det fick vi också uppleva, och det gav vår tur en liten extra kick. Att kunna ge sig ut ur bilen, njuta av utsikter, natur och sånt. Ja, det är ju trots allt orsaken till att man lirar längs småvägarna, istället för motorvägen. Klart värt detta beslut! Trots att allt rattande på dessa kurviga vågar, var det mycket roligare att köra där... och tusen gånger roligare än Essingeleden, där hemma i Estocolmo.

Minsta kyrkan i mannaminne?

Fotbollsplaner, utsiktsplatser, , berg o dalar, småstäder... och en liten kyrka. Spaniens minsta? En klart intressant och rolig tur, blev det. Denna eftermiddag kommer att stanna kvar i gullgummans minne länge... och även i mitt, fast inte lika länge. Hon har ju mycket bättre minne... om jag inte minns fel.