Dagen då vi hamnade i fincan och njöt av varje sekund eller storyn om ett par av livets njutningsfulla omvägar.

Sista dagen med Hjulitette, vår goa hyrbil, skulle visa sig bli den allra goaste dagen. Tidigt på morgonen (ja, inte jobbartidigt precis, men pensionärstidigt åtminstone) gav vi oss iväg norrut igen. 

Denna gång för att besöka ett par himla goa nyfunna vänner....och om vi fick tid över, även besöka de historiska, lite mystiska pyramiderna i Güimar. 

Vägen till Güimar var lätt. Motorväg och skyltad avtagsväg. Men, sedan när vi skulle hitta genom byn, till vännernas ställe, så fick google maps hicka. Den visade oss både hit o dit, så vi fick köra runt i cirklar och ösa ut avgaser över alla i den lilla staden. 

Snart framme, eller har vi kört fel igen!?

Till sist dock hittade vi rätt, med hjälp av lite logisk sinne och bra gissningar. Ungefär så som man klarar sig i övriga livet. Ja, typ; att hitta utgången på IKEA, vilket ju kan vara ett ett gigantiskt pussel i sig.

Vete katten om jag parkerat rätt?

Men där i gårdens dörr, stod Bernhard och visade oss rätt parkering för bilen. Inte, jag utan en annan man med samma namn. Ja, jag har lite svårt att fatta att jag inte är den ende i hela världen med detta namn, och så även smeknamnet "Berra". Så fort någon kallar på någon annan med samma namn/smeknamn, så rycker jag till. Men det är väl sådana smällar man får ta, om man inte har den goda förmågan att uppfinna ett helt unikt namn åt sig själv. Klas-Fingal, Karl-Tomas eller Göran-Gunnar skulle väl funka? Men hur roligt är det...?!

Nåväl, En snubbe med det vackra namnet Bernhard och en vacker tjej vid namn Ester, var orsaken till att vi då stod parkerade på deras härliga gård, och beundrade den hänförande utsikten. Vi hade blivit inbjudna till deras hem. Gård kallas ju "finca" på spanska. vilket knappast har att göra med den svenska finkan. Ja, den man riskerar att hamna i, om man göra olagliga knasiliteter som polisen upptäcker.

En större frihetskänsla än den som drabbar en, när man står på deras gård och tittar ut över tomten, beundrar utsikten och njuter av det trevliga sällskapet, är svårfunnen. Jag tror inte att gullgummans och mina bilder ger någon rättvisa åt detta ljuvliga ställe. Men vi försöker i alla fall.

De hade dessutom den stora förtjänsten att ha anlagt en bouleplan mitt i trädgården, mellan alla fruktträd o buskar m.m. Ett ljuvligt ställe att lira på. Även boulekloten måtte ha njutit av att få luftas med den fantastiska utsikten över bland annat havet och staden Santa Cruz.

Nu kör vi!!!

Visst, vi spelade en match. Absolut. Jag minns inte hur det gick, dock... Då måste vi nog har förlorat. Men, vad gjorde det? Vi hade en hel del intressanta samtal om våra olika bakgrunder, som egentligen inte var så olika. Dessa två schweizare, hade liksom gullgumman och jag sökt efter ett annat liv, än det som ekorrhjulet behärskade. Det där arbeta-äta-sova-arbeta-äta-sova-livet. Ett lämpligt arv, hade gjort att de kunde lyfta sina bopålar och leva ut sin dröm om att verkligen leva i livet, här på Teneriffa.

Nu hade de denna "finca", där det odlades avocado, granatäpplen och citroner med mera. Det finns möjlighet att hyra rum/lägenhet i huset, om du själv vill känna på det ljuva livet. Ett trevligare värdpar och ett mer rogivande, lättnjutbart ställe, får man leta länge efter, om det överhuvudtaget finns nåt. 
Klart mycket personligare än hotell. Intresserad? Ring, messa eller whatsappa Ester: +34610634970 (Hon snackar engelska, spanska och tyska.) Hemsida: www.fincalabuenavida.ch

En omelettmästarinna i arbete!

Ester visade sig vara en hejare i köket. En helt ljuvlig vegansk (=äggbefriad) omelett bjöds på. Den hittade tveklöst ner i våra magar, via läckergommen alla safter.  

Hur mycket i livet ska man egentligen vara med om innan man slutar att bli överraskad? Men, dröm om min förvåning om inte Ester och Bernhard plötsligen plockade fram mandolin och gitarr och började lira folkmusik. Svensk folkmusik! Ja, typ schottis efter Karl Jons Anders från Boden... eller liknande. 

Dessa jättegoa toner fick avsluta vårt besök hos dessa fina människor, som vi träffat, tack vare boulespelandet. Tiden hade flugit iväg med raketfart innan vi åter satte oss i Hjuliette, för att lulla lite lätt tillbaka till hennes garage. För då var det slut på det rulliga. Pyramiderna finns säkert kvar, nästa gång, om vi hinner/orkar då. 

Hädanefter fick vi färdas med buss eller skor. Skulle vi få för oss att hyra bil igen, så blir det någon annanstans, där bilarna är billigare och personalen mindre lika ladugårdsdörrar i sin service. Att med bilens frihet, ge sig ut på egna äventyr på Teneriffas vägar, var ju... jättehäftigt!

Vacker felkörning, igen?!

På vägen tillbaka till skumma biluthyraren, passade jag på att köra fel ett par gånger till, skyllandes på google maps. Men, vad gör det, när man är på ÖN och njuter av livets omvägar, och har denna dags ljuvliga möte i färskt minne.. 

Ha det goast!
/Berra