Inburad bloggare? Piloten ute o cyklar? eller storyn om bagagets ändalykt i spännande väderspänning.

Ja, då satt vi där igen, efter att ha bussats runt hela Arlanda, Gullgumman o jag, inpackade i en välfylld bevingad plåtburk. Benutrymmet begränsat till att nätt o jämnt kunna vifta med tårna. Armbågsutrymmet begränsat till ca. 2,25 centimeters rörelsefrihet. Att ta sig till toaletten, från annat än gångplats, krävdes en närmast akrobatisk manöver.

Inburad? Utsikt från rökrummet på Arlanda.

Ändock, med stora leenden på våra trötta läppar. Detta Norwegianmärkta plåtskrälle av modell Boeing nånting, skulle ju ta oss till ÖN. Det underbara fantastiska Teneriffa.

Hjärterum finns, men...stjärterum...tja..

Inte ens de 750 riksdaler i överviktsböter (snackas om i förra bloggvirket), kunde dra ner på humöret. Snart skulle vi sitta där, ovan molnen och titta ner på kalla Sverige...om det nu fanns några luckor i molnen, alltså. 

Skutan skuttade till, och började rulla ut från sin P-plats, enbart några enstaka minuter efter utsatt tid. Vilket borde räknas som rekord. Aldrig tidigare, nästan, har plan till (eller från) ÖN startat punktligt. Men denna gång var den "akademiska kvarten" enbart några minuter lång. Med tanke på förra årets 2½ timmes avfärdsförsening, får man vara nöjd, helt enkelt.

Är vi ovanför Jönköping eller Norrköping eller Köping?

Att sväva ovan molnen, på väg till målet för flera månades arbete, var en härlig upplevelse. Knappt ens grusad av att Wifi ombord var segare än att tugga skosula. Efter att ha luggats på ovannämnda riksdaler i Viktväktaravgift, så hade inte den här snåle gubben, någon större lust att betala ens 5€ extra för en lite snabbare förbindelse till cyberspace. 

Minns... en gång på tidigt nittiotal, då jag startade med digitala kommunikationer, typ Internet... att mitt allra första modem (28 kbit/s?) var mycket snabbare, än vad Norwegian sociala media-begränsade internetuppkoppling orkade bjussa på, där uppe i skyn. Drygt 25 års teknisk utveckling i grymmaste racerfart, gav inget resultat i detta fall. Snarare inveckling istället för utveckling.

Gullgumman, om möjligt ännu tröttare än gubben...

Nåväl, de sex timmarnas transport, gick fort. Öronproblem vid landningar... ja, det är vanligt hos den här småskruttige gubben. taskig smärta, hörselstopp, som kan vara upp till ett dygn. Men, denna gång, var öronhickan av den lindrigare arten, tack o lov. 

PIloten var inte alls ute o cyklade (konstig cykel i så fall), utan vi anlände till Teneriffas flygande burkterminal i god tid. Lite före utsatt tid!!! Kors i golvet!

Väntan på våra blytunga koffertar var lång, ja, så var det, som oftast. Men de där uslingarna dök upp, lagom till att hinna ut till bussen mot Los Cristianos. Den bussiga bussen hade vänligheten att dyka upp, någon minut efter att vi anlänt till hållplatsen.

En liten lustighet, som jag bara måste berätta om, hände då. Jag hade med stor möda baxat in våra gigantiska koffertar i bussen bagageutrymme. Ja, ni vet dissa däringa flipflopskåpen längst ner på bussidan. Då kom en lite förnärmad ung herre o gasta något oförståbart om "coche de...nånting.". Min spanska är i det närmaste obefintlig. Klart fall av förbättringsområde, som det så vackert heter. 

Men, efter en illa blandad språkmix av engelska, skånska o spanska, så fattade jag. Det låg en barnvagn bakom våra koffertar, vars användare skulle gå av bussen före oss.

Pust, o stånk o stön... ut med resväskorna igen. Plocka fram lilla sulkybarnvagnen till ett mer lättåtkomligt utrymme, och in med 45,5 kilo bagage igen. Synd att det inte finns någon film på detta, då denne svettige bloggare med ändan i vädret, baxade, krånglade, svärandes på äkta skånska, försökte få in väskorna igen i det trånga, (åtminstone för en ryggstel gubbe) svåråtkomliga bagageutrymmet på denna buss. Det hade varit en syn för gudarna... alla bussgudar måtte nog skrattat ihjäl sig.

Dock till slut blev den tidigare förnärmade unge herren, hjälpsam, så att vi med gemensamma krafter lyckades stuva in våra koffertar igen. Pust!

En god tur med bussige busschaffisen

Jag trodde att busschaffisen skulle vara topp tunnor rasande över förseningen, men icke. Det var en godmodig herre som skämtade o var glad. Härligt!

Visst var det mörkt, då framåt kl. elva på natten, när vi anlände till Staden, den härligt goa staden Los Cristianos, kände man igen. Allt såg ut som när vi lämnade den, för ett halvår sen. 

Av bussen, dragandes på våra omtalade svettiga väskor, kom vi tio minuter senare fram till huset. Huset som ska bli vårt hem, de närmaste sex månaderna. Några minuter senare dök våran lägenhetsfixare, Annika upp, dragandes med ett vackert leende och en dramatenvagn vid namn Billy. Billy bjussade på lite frukost m.m. Ljuvlig service!!!

Lägenhetsfixarmästarinnan Annika

Denna natt somnade vi ovaggade, tro´t om du vill, kära läsare!

Lägenheten, den lilla goa, städad o fräsch in i minsta detalj, fick ta hand om två dyngtrötta resenärer, denna natt. Morgondagen skulle ägnas åt att pynta hyran. Plats o tid överenskommet o klart. I nästa bloggvirke kommer dessa betalningsunderligheter att kunna beskådas. Nästa goa bloggvirke kommer att jubileras som nummer 100! Hoppas du hänger med då!

Ha det goast!
/Berra