Ö-tur med otur eller den pissiga storyn om den empatibefriade biluthyraren!

Ibland undrar man om gubben skulle heta "blåst" i mellannamn. Inte nog med att förra vinterns hyresdeposition inte är återbetald...

Då var det dags att, för ett litet tag, lämna den goa staden Los Cristianos, mysiga lilla lägenheten, boulebanorna, stranden och poolen, för att hyra bil, och göra den där rundan. Rundan runt ÖN, den ljuvliga. Denna runda, som vi planerat under njutningsfullt längtande förberedelser, hemma på nordligare breddgrader. Planeringen av resan var också en mysfaktor, av stora mått.

Jo, visst hade vi gjort lite turer, omkring på ÖN förra vintern. Du som följt denna blogg, kommer säkert ihåg...

Jo, med buss, då. Det var ju de välbekanta ullresorna, som bussade runt oss på diverse vägar till diverse delar av ÖN. Nackdelen där, var att man spenderade halva dagen, på att titta på en säljshow, för något man inte var ett dugg intresserad av.... och skulle man vara intresserad, så kostade dessa varor både skjortan o brallorna i kvadrat.
Fördelen med ullresorna, är de är billiga, inget köptvång och bra guider.

Vi kommer tillbaka!!! 

Men, nu skulle det bli annat av! Vi skulle hyra en bil, för att på egen näve, utforska ÖN.
Efter en massa pillande o pulande på Nätet, hittade jag ett bra erbjudande, trodde jag. Via flyg-wifi-sumparbolaget Norwegian till ett ännu konstigare ställe... ja, Orlando, hette det. Knappt 700 spänn för 4 da´r, med en liten Fiat. Fri uppgradering till större kärra. Visst... Såg bra ut. Taget!

Upphämtning av fordonet vid flygplatsen. Inga problem. Bara att ta bussen 15 minuter... Sen tog det bra mycket längre tid att hitta Orlando. Fråga fråga runt... kändes en aning bakvänt att vara på en flygplats i Spanien, och fråga efter en stad i Florida, USA. Kanske var det någon som trodde att man hamnat på fel flyg?! (Hick!)
& till sist ta skeden i vacker tass och ringa uthyrningsdesken.

...men ändå! En ljuv känsla att vara på flygplatsen o inte behöva åka hem till Grådala, på en lång skön tid!

Nix, inte fanns de däringa biluthyrarna vid flygplatsen inte... Det som fanns (efter stegräknaren fått glädjeskutt av sökningen) var en minibuss, för vidare transport till Las Chafiras. Ett ställe, som ligger mellan flygplatsen och Los Cristianos. Mycket närmare än Orlando, Florida. Är Chafiras möjligen än förkortning av chaffisar ska firas? I så fall ligger man ju bra till, efter alla år man jobbat, tappad bakom en ratt.

Och så... vänta vänta o vänta... utan att firas, tyvärr. Ja, vi är ju i mañana-mañana-landet Spanien, så jag är inte förvånad. Det som dock förvånade mig, var den brist på empati, som mötte mig på deras kontor. En ladugårdsdörr är mer serviceminded än dessa biluthyrare.

Nu behövde man all energi, man kunde få!

Visst var bilen pröjsad o klar. Absolut, färdigfixat o betalt. Bara att hämta upp, trodde jag. Nix. I den finstilta delen av det bifogade kontraktet stod att man måste ha ett kreditkort, som 1200€ skulle debiteras från. Inga problem, tänkte jag, som nu, en stund efter den månatliga (alltför) lilla pensionsbelöningen, fanns det hyfsat gott om flis på kortet.

Nix, det måste vara ett kreditkort, inte ett vanligt betalkort. För att förstå skillnaden, så fick man väl lusläsa en ordbok. Men, så här är det; vi kallar väl alla kort för kreditkort, men icke. Det är bara sådana kort med lånade pengar på, som egentligen är kreditkort. Eller har jag fel? Eller har biluthyraren fel?

- It´s a VISA card. Valid over the whole world!... inte hjälpte det att svänga sig, försöka klamra sig fast vid varumärket, eller vad jag nu försökte med. Prata sig bort från denna utgift, var tydligen omöjligt, med mindre än en telefonförsäljande politikers stora svada.

Dags för felstavad Pissepaus?

Nåväl, piss samma. Ja piss, är nog rätt ord. För deras krav på att kompensera deras egenpåhittatde krav på kreditkort som enda betalalternativ, kostade oss lika mycket som bilhyran och lite till. En tilläggsförsäkring, som vi inte hade ett dyft nytta av, var vi tvungna att köpa. Men för  den betalningen, då dög bankkortet, minsann. Inget fel då! Hepp!

Att köpa billigt, kan bli dyrt... är ett gammalt talesätt. Men, att hyra billigt... ja, det borde förbli billigt. Men, med denna biluthyrare, som inte ens tittade en i ögonen, när dessa krav rabblades upp... Inte ens en möjlighet att få tillbaka sina pluringar, för förhandsbetalningen. Tja, vad ska en vintersmitare göra, annat än att pröjsa?

Surt sa hunden! Men, så blev det en rejäl uppgradering också. Inte bilens skick, inte. Nej, den var lite smårepad o motorseg. Men, definitivt större än en Fiat 500. Denna franska charmiga, men lite ärrade skönhet, som omgående döptes till Hjuliette. Men kärran skulle ju startas också... vilken var en liten historia i sig.

Får jag presentera: Hjuliette

Den här gubben är ju van vid att vrida om en nyckel till startmotorn. Men! Icke, då! Någon nyckel fanns inte. En liten bricka, bara, storleken lite större än kreditkort (förlåt; betalkort.), skulle petas in i durken, samt en knapp tryckas på. Då hoppade motorn snällt igång.

Sen blev det åka av... Ja, inte speciellt fort. Den här gubben är ingen racerförare. Första dagen gick åt till att handla, handla o handla lite till. Jo, så blev det. Att de bästa affärerna ligger en liten bit utanför Los Cristianos, är ingen nackdel, när man är bilburen. Vilket vi ju för tillfället var, då. Så det blev ännu mer pengar som försvann, för att aldrig mer återses.

Även på Lidl fanns nixdisken för bilister

Tröttsamt, värre. Men, lite nödvändigt, trots allt. Ja, inte allt vi handlade. Men vatten, dasspapper och mat, är ju lite av livets nödtorft. Speciellt dasspapper kan vara bara att ha, när man utövar livets sekundära nödtorft. Skitbra att ha, alltså!...Så visst, glömde ett par trötta pensionärer att inhandla dessa ovärderliga rullar.

Men, som oftast... inte enbart nödvändiga grejer. Ja, att skilja på sånt man behöver och sånt som är bra att ha... ja, där har vi ett av västvärldens största problem, en av orsakerna till klimathotet och ett personligt dilemma. Men, å fjärde sidan, är det knappast synd om oss. Vi mådde bra, ovanför hjulen på Hjuliette, mycket bra! Prima liv, när man lever sin dröm!

Jag lyckades aldrig hitta knappen för att justera backspeglarna med. Så det blev till vrida o vända på stela gubbakroppen, varenda gång man skulle svänga, byta fil eller närma sig en korsning.  

Var ända in i Blåkulla är backspegelmojjen?!!!!????

I övrigt var denna kärra bekväm att köra. Sköna säten, om än lite nedsuttna. Hjuliette var stabil på vägarna, även de däringa småkrokiga krökarna i bergen. Jo, visst. Nykter, absolut! Jag har som vana att inte ens dricka lättöl när fordon av något slag (större än dramaten Ture 2.0) ska framföras. Onödigt att ta krökarna först, innan man ska köra. Vägarna är tillräckligt krokiga ändå. Skål!

Ha det goast!
/Berra

ps. Detta bloggvirke är tänkt som ett första i en serie av två-tre, om turerna med Hjuliette. Sen får vi se om gubben lyckas med sina tankar, eller om han har annat i tankarna än bensin. 

Vi ses snart igen!