Att glömma-i-håg att var man glömde minnet eller om det osvikliga sviker eller det onämnbara nämns.

Om inte din smekele (= snorre på jiddisch ) hade suttit fast, hade du nog glömt den också, sa min goa mamma, en gång i tiden. Som alltid, hade min mamma rätt. Nåväl, oftast i alla fall. Jag hade troligen glömt min "bäste vän" på muggen, efter en strålande produktion i vattenklosetten.

Var det där borta, jag glömde mitt minne?

Redan som liten snorvalp var jag mästare.... på att glömma saker. Otaliga var de halsdukar, gympakläder, mössor och vantar som jag glömde i småskolan. En gång glömde jag att gå på en extra tidig pojklektion. Ja ni vet, en sån lektion man hade om "känsliga grejer". Att lära pojkarna att tjejer inte alltid är så farliga.

Det har kastats mycket vatten i mörka gränder, sedan dess. Men, minnet har inte blivit bättre med åren, tyvärr. Idag, när jag skulle gå till gymmet, glömde jag telefonen hemma. På gymmet, glömde jag sedan kepsen.

När jag spelar boule, har jag en osviklig förmåga att glömma ta upp/sudda ut ringen, om jag kastat omgångens sista kula. Nuförtiden spelar jag alltid med resterande kulor i handen, för att slippa glömma att kasta dem,

Ja, man får inte glömma bort att man har dåligt minne! Suck! Egentligen ingen risk, eftersom man stup i minuten blir påmind om detta faktum. Jag blir för evigt tacksam till alla snälla människor, som tar hand om mina bortglömda prylar.

Just det! Det var här jag glömde vart jag skulle...

För att ta ett exempel: Polisen på ökända Reperbahn i Hamburg.
Denna dag, i min ungdoms höjd, var jag med pingisklubben i Hamburg, där vi hade utbyte med en tysk klubb. Strax före matcherna, hade jag glömt plånboken i en flipperhall, på denna illa beryktade gata.

När vi lirare pingis som värst, ringde snälla snuten till pingishallen och frågade efter mig. Jag fick skjuts i tyska lagledarens lilla VW-bubbla till polisstationen. Snälla konstapeln där, kallade mig mister Schwede och återlämnade min plånbok, med allt innehåll bevarat. En hel del pengar, och allt var kvar! Underbart!

Att jag någon vecka senare glömde samma plånbok, vid en korvmoj i hemstaden Malmö, enbart innehållande några småmynt, tillhör också denna lilla historia. Sedan dess har jag aldrig sett den där pluskan igen.

Måste tillbaka till jättarnas stad o hämta minnet!

Jo, visst. Nycklar, ryggor, bilnycklar, telefoner, förlovningsring (!) och mycket mycket annat har jag lyckats strula bort, tack vare mitt taskiga minne. Hade man räknat ut hur mycket detta kostat mig, i kronor och ören, hade man nog fått svindel på kuppen.

Tyvärr fick jag med mig mitt knasiga minne även hit, till Teneriffa. Tyvärr glömde jag det inte heller på planet. Nu får jag istället hoppas att jag kommer ihåg att glömma det på flygplanstoaletten, på hemresan. Fast risken är stor att min taskiga kom-i-håg-förmåga, sitter lika hårt fast som ovan nämnda onämnbara kroppsdel.

Ursäkta kära läsare, om jag nu upprepar detta ämne även i detta bloggvirke. Det beror det enbart på att ja, du vet.... att jag glömt, förstås!

Så glöm aldrig; att det är mänskligt att glömma, såvida man inte glömmer att vara mänsklig!

Ha det goast!
/Berra