Blå blå himla blåa känslor i natten och storyn om den andra viktorian

Ibland händer det roliga grejer, och ibland ännu roligare. Du har säkert hört talas om den så kallade "ketchupeffekten", eller hur? Först kommer inget, sedan kommer ännu mer inget, sedan kommer mest av inget, sedan kommer allt på en gång och käket blir då dränkt av den där röda slaskiga tomatsörjan.

Stolta vinnare fick sin buckla från förra veckan.

Så har det känts med boulespelet. Det har gått lite hackigt, och segt och nästan-bra, i flera veckor/månader. Vi har lirat hyfsat, vunnit matcher... men ändå inte riktigt...mer än en gång, kommit hela vägen fram.

Nu, plötsligt. Två vinster, två fredagstävlingar i rad! "Trägen vinner", "träning ger färdighet" och alla andra klyschor, har helt bom, pang, på en gång gett en grandios effekt. Hur ska detta sluta? Kommer gullgumman o jag att gå omkring med näsan i vädret, kaxiga värre än Zlatan?

Under månens goa sken, kan vad som helst hända!

Tror inte, vi är nog inte den typen av människor, som låter vinsterna bestämma våra liv o attityder.... men man vet ju aldrig vad framgångarna föder.  

Samtidigt som väderleken varit osedvanligt ologisk, med svensk vårvärme i februari och för tererifianska förhållanden ovanligt småhuttriga nordanvindar... Då passade vi åter igen på att ha lite mer turbollar och lira bättre än våra motståndare. 

Berra, Lena & Hard rockade hem hela tävlingen!

Den här gången, blev en av våra motståndare omvandlad till medspelare. En go lirare från Skatås i Göteborg. Den klubb, vars lirare jag mött otaliga gånger i seriespel o andra matcher. Hard Wahlborg är en duktig rackare. Bra på att både skjuta o lägga. Tråkig att ha som motståndare, men attans go som medspelare. 

Med denne goe gubbe i laget, så gick det hela vägen fram till guldmedalj. Synd bara att kommer att bli motståndare igen, så snart vi kommer hem till Gamla Svedala igen. Men, det är bara att göra som bakterierna; Njuta medans det varar.

Ja, från det ena... till det femte. Så passar jag på att berätta om en annan rolig grej. Ni som känner mig, vet ju att jag sedan gammalt, i själ o hjärta,  är en stor anhängare av fotbollsklubben Malmö FF. "Di Blåe" har funnits i min blodpump, sedan tidiga dagars skrikhalsande på Malmö Stadion, då jag var "liden påg" i Malmö. 

När Malmös stormatch mot storklubben Chelsea, skulle visas på krogen, så var jag inte sen att tacka ja till att hänga med. På denna danska restaurang, så var vi ett stort gäng svenskar, som bevittnade denna fajt på storbildskärm och andra fyrkantiga platta lådor. En del folk, med vackra ljusblå kläder, för att visa sitt goa stöd till denna goa fotbollsklubb.

Heja Di Blåe!!!

Veg-maten var så usel, att haket var tvungna att gratis bjuda på en efterrätt. Men, vad gjorde det, när man kunde åter igen få fram sin gamla, unga, goa ungpojkskänsla och åter igen heja på MFF. Att vi torskade matchen, var ingen överraskning, även om de ljusblå lirarna gjorde en mycket mycket bra match. Med lite tur, hade "Di Blåe" kunnat överraska o vunnit.

Men, man kan ju inte få allt här i världen. Bara nästan!

Ha det goast!
/Berra