Planer att tänka ur tankarna, blir aldrig redlösa eller välkomna på en rundtur i vår skitvänliga lägenhet!

Då är det dags för ett nytt bloggvirke. Denna gång planeras det att handla om vår lägenhet. Men, som ni vet, kära läsare, så blir det inte alltid som man planerat här i livet. Så även i min blogg. 

Inte från vår balkong, tyvärr. 

I denna gubbablogg, har ämnena en förmåga att flätas runt varandra för att sedan komma ut i en oigenkännlig sörja. Men, det är ingenting att sörja över. Om en sak, en idé är liksom tanken att tankas ur, på den här sidan, så kan det sluta i något helt annat. Jag brukar kalla det bloggvirke. Men, du får förstås kalla det vad du vill.

Som livet i övrigt, är det bara att vara beredd på svängningar, stukningar o rundturer. Lite scout-stuk skadar ju aldrig. "Var redo! Alltid redo!"... eller redlös, som skämtsamt skrattades åt, i dessa kretsar. 

Ingen soffliggare!!??? ...bara tillfälligt.

Nåväl, en liten rundtur i goa kvarten, skadar ju inte, det heller. Det är en liten lägenhet, om man jämför vad vi är vana vi i Stockholm. Man stökar snabbt ner, och avställningsytor för grejer som man tramsar runt med, typ; halvrena/smutsiga kläder... ja, ni vet sånt som... tja... den tröjan kan jag använda imorgon. Sånt finns knappast plats för, om inte stök/strul/smått oordnings-känslan ska vakna ur sina mörka gömmor. 

Dags att lära sig lite spanska?!

Men, å andra, eller tredje, sidan finns det inte så mycket skåp, så någonstans bara måste våra mängder av prylar få vila. Ja, tills den dagen/stunden/sekunden, som saken i fråga är oumbärlig. Typ: Den där sladden, som man pillar in i datorns ena sida, för att utöka antalet hål att ytterligare putta in sladdar i, typ; telefonen, musen, extra säkerhetskopieringshårddisken (Vilket underbart långt ord!). Mojängen kallas även USB-hub. Den datorinvigde läsaren (Tack för att du finns!), säger säkert med största självklarhet att det är ju en SÅN. Ja, det är det ju, tveklöst.

Men å fjärde sidan, så trivs vi utmärkt i denna kvart. Den består av ett sovrum. Så skönt att det finns! Man måste få snarka ibland. Att snarka är väl en mänsklig rättighet?! Detta rum innehåller ett par hyfsat sköna sängar. Men, som alla här ner vet, så har sandkorn o andra monster, en god förmåga att samlas till riksmöte i våra sängar. Men, inte för sjutton hästar, har jag någon lust att klaga. Bara att vända sig, klia sig lite på ryggen och åter låta John Blund ta över rodret.

Ja, en toa finns också. Skitfin, för att tala ren skånska. Det vore ju skit, annars, En helt vanlig muggstol, med sedvanliga dofter. Där man kan sitta o filosofera över den skitviktiga uppgift man utför.
...och så den Spanien-obligatoriska dasspappershinken bredvid. Ett av de få nackdelar med denna Ö, att man inte får spola ner dasspapper, utan måste samla dessa i en hink, för att sedan förpassas till sopcontainern. Nåväl. Man får se transporten av hinkinnehållet som en skitangelägen uppgift, och inte ett skitjobb.

Leva gasloppan?!

Ja, nog med skitsnacket. Köket är ett litet skitrum, som i spansk stil är alldeles för smalt och skafferilöst. En hylla i ett linneskåp i sovrummet för tjäna som förvaringsplats åt alla vinflaskor och ölburkar o matpaket, som det lilla köket inte orkar att husera. 

Med en tesked fantasi och en skopa påhittighet, löser man allt här i världen. Tja... åtminstone utrymmesproblem av typen; Var ända in glödheta, ska vi göra av strykjärnet, när inget behöver stryk? ...eller var gör vi av resväskan, när ingen reser? Den stackaren blev ju överansträngd av övervikten.

Att laga mat tillsammans är minst sagt tålamodskrävande. Man kan knappt vända rumpan, utan att störa till micron, kylskåpet eller varandra. Men, roligt är det ändå. Gasspisen är grymt effektiv och kokar gröten nästan snabbare än vad en loppa kan hoppa.

Vardagsrummet dock, är väl tilltaget och bjuder på en hylla o TV + matbord. Skulle sagt köksbord. Men eftersom detta bord inte står i köket, så kan det väl knappast kallas köksbord, eller...?!

Bloggeriet håller till på köksbordet utan kök.

Soffan är väl sådär-bekväm för en gammal gubbe med taskig rygg. Men, vad kan man egentligen begära, för en hyra, som med ett par sjumilasteg överstiger vår trea i Stockholm?
Det funkar att sitta o glo på dumburken.

Ja, dumburken, alltså TVn, är en liten historia för sig. För att se på svenska kanaler, så får man koppla in en dator till TV. En smartburk till en dumburk, alltså. På denna smartburk för man dessutom lura TVn att den befinner sig i Sverige, annars kan man inte se alla programmen. Exempelvis "Sportnytt", är ett sådant program, man måste lura lite, för att det ska bli på gott humör, och visa oss alla målen, som görs i fotbollsallsvenskan. 

Luret kalllas även VPN-tunnel. Ett litet, men fullt lagligt (Hoppas jag verkligen! Annars är man illa ute!) digitalt tillägg till internetmottagningen, som ser till man är hemma i Gamla Snödala, trots att man inte är det, utan ca. 500 mil från den gråkalla hösten i mellanmjölkens förlovade land. 

...höll ju på att glömma den balla balkongen, som till en del blivit förvaringsyta och till andra delen rök- o myshörna. Ibland sitter vi där, gullgumma o jag, samtalar och njuter av livet till ett glas whisky, eller vatten. Man, kan knappast få nog av att konstatera hur gott livet är, i denna stad, på denna Ö. 

Carpe diem i kubik!!!

Ha det goast!
/Berra

Förzinkade spanjorer, glädjebägare och räkans revansch eller storyn om boule, boule boule och lite mer boule!

Känslan, den sköna känslan, när allting har lagt sig, det mesta inskaffats och fallit på plats, är nästan obeskrivligt skön. Man kan lira hur mycket boule som helst, sola, bada, gå o ta en öl, äta ute eller hemma, träffa goa människor, promenera... ja, livet lever, livet leker! Teneriffa är bara helt ljuvligt!

Även sandkornen mellan tårna småler

Man flyter omkring som på små lätta regnmoln. Gubben glider omkring på en räkmacka. Jag är ju vegetarian, så det duger att glida runt på de stackars räkorna. De slipper att bli uppätna av mig, åtminstone.

Förresten... undrar vad räkorna tycker om glidturen? Förhoppningsvis uppskattar de detta, lika mycket som en unge på Tivoli. Annars får man väl glida omkring på en sten istället. Den skiter nog i vilket. 

Räkans revansch?!

Trots en regnskur idag, på väg hem från gymmet, så fanns glädjeflytet fortfarande kvar i sinnet.

Inte ens det faktum att de förzinkade spanjorerna snodde vår svenska segerglädje i EM-kvalet i fotboll, nyss, med ett mål i sista minuten, kunde punktera glädjebägaren eller det minsta påverka det stora fåniga leende som bärs runt på. Vi, svenska/norska gänget, hade iallafall en trevlig stund på sport-TV-krogen.

Nyss föll den sista pusselbiten på plats, när låset till postboxen är fixat och nyckeln ligger o skräpar på bordet, här strax bredvid den gamla dator, som arbetar för fullt just nu, med att rätta alla mina stavfel i detta bloggvirke. Tänk vad många feltrycksnissar, man skulle skämmas för, om inte rättstavningsfunktionen fanns. Nu är det bara ett fåtal misstag, som slinker igenom. Bara för att liksom understryka att man är mänsklig. Ja, så är det. Tro´t om du vill, men även en gammal vintersmitande gubbe är mänsklig, trots att man kanske ser ut som ett smilande vandrande lik, tills man kommer till närmsta boulebana.

Undrar om vinet också njuter av den vackra utsikten?

Om det nu finns lite grus i manickeriet, så är det att förra vinterns mäklare, Candelpisos, ännu inte återbetalt depositionen. Om du vill, kan du tillbakablicka i detta gamla skåpmatsvirke. 

Den svenska ljuvliga myndigheten Kronofogden är kontaktad, samt att Svea rikes krångligaste formulär är ifyllt och ivägskickat. Om nu inte deras kötider är alldeles för långa, lär denna myndighet troligen höra av sig, för ännu krångligare kompletteringar av krångligheterna, någon gång före julafton 2025... Annars grusas väl denne boulespelares förhoppningar om att få tillbaka sina stålar.

Grus, finns det däremot gott om på boulebanan. Underlaget från förra vintern, gick inte att känna igen. Det har varit och är ombyggnationer på våra goa banor, vid stranden här i Los Cristianos. Av tidigare ett femtontal banor, finns bara 8 st. kvar. Resten är på gång... November är det sagt. Ja, vi får väl se om det blir klart till jul. Annars kan det bli trångt om benutrymme på banorna. Vi får väl lira i skift, eller nåt, tills knegarna lagt det sista gruskornet på plats.

Hade kloten kunnat drunkna i grus, så hade de kunna göra så, på några av banorna. Banbyggarna har inte snålat med gruset, denna gång. Lika för väl, det... grus har en förmåga att försvinna från banans mitt, för att samlas och socialisera i ändarna av den samma.

Klart i november...?!

Men, grus samma. Boule kan liras och ska (?) liras i mängders mängder! Jo, så är min bestämda uppfattning; att för mycket boule, det existerar inte. 

Man kan lugnt börja med några timmar med svenska klubben på måndag förmiddag. Sedan en mycket smårolig lottad tävling måndag kväll, arrad av klubben ARO. Typ: som våra svenska kortlekar, hemma i någon mörk o instängd boulehall.

Första priset blev ett andrapris på veckans första dag.

Tisdag morgon, visst, upp med tuppen för att lira lite höstserie med skandinaviska klubben.
Ett litet skutt till torsdag morgon. Myslir med svenska klubben igen.

På fredagkvällar blir det oftast att tävla med ARO i trippel.
...och skulle det inte räcka till,,, hemska tanke, så går det att lira med Los Hermanos varje eftermiddag. Den klubben brukar också arra ett par gigantiska onsdagstävlingar om året, Bl.a. damernas maskerad, i karnevalstider i mars. 

Skyll dig själv om du (Alla boulegudar förbjude!) glömmer kloten hemma i någon tråkig svensk garderob!

Alla för boule och boule för alla. Fast handikappanpassningen på boulebanan släpar lite efter för tillfället, tyvärr. Bättring anbefalles omgående!...vilket förmodligen kommer att ske, innan färdigställandet av boulebaneriet är färdigt. Som jag beskrivit i tidigare minst ett bloggvirke, är Los Cristianos med omnejd välkänd för sin fina tillgänglighet. Hoppas verkligen att stadsjusterarna även denna gång tillgängliggör sin turistmagnet; boulebanan.

Jo, det verkar som stadens högsta tuppar är väl medvetna om att boulebanan nere vid stranden, utgör en stark dragningskraft på oss vinterflyktingar från nordligare trakter. Det är förmodligen därför, de fixar o trixar med banområdet, just nu. Hoppas bara de blir klara någon förbannad gång!!!

Under tiden kan man njutsola lite...

Tills dess och längre ändå;
Ha det goast!
/Berra

...och för er som vill tjäna lite pluringar...

<

Dramatiskt värre eller storyn om suget efter könsord eller postlådans befrielsekamp

Underliga saker hända, än i våra da´r minsann! Att man upptäcker några av dessa underligheter i början av vistelsen, är egentligen inte så underligt. Det är väl snarare o-underligt, eller rent ut av vanligt. 

Att vår gamle vän DraMaten "Ture", har gjort sitt och fått sin sista vila i en skräpcontainer tillsammans med den hjul och hantagslöse  resväskan "Lenny" , är väl inte så jätteunderligt. "Ture!" var billig att köpa, och har gjort mycket nytta under de många mil, han rullat. Nu är denna trotjänare utbytt till ett nytt modernt vrålåk med sex hjul. Jag ber en bön till alla dramatengudar och  en o annan hjulgud: Må den hjälpa oss länge och väl!

Får jag presentera? Detta är "Ture 2.0"!

...och när vi är i området inhandling/shopping, måste jag ju berätta om vår nya dammsugare, "Sixten". En reslig herre med huvudet på skaft och ett sjutusan till sug. Akta sig må varje dammtuss och sandkorn, som kommer i närheten.

Härmed presentaras "Sixten", suger som blixten!

Men, varumärket! Vilken hade hjärnkapacitet den person , som skapade ett varumärke vid namn "Küken"? Han kanske var som oss flesta andra grabbar och tänkte mer med det nedersta huvudet?
Ja, det är ett tyskt y i varumärket, alltså "ü", om du trodde något annat...? Även den här sege gubben, kan ha lite förståelse, för att detta varumärke inte synts till i Sverige.

Kollar man på Nätet, så finns det en hel uppsättning köks/städ/fixar-prylar vid namn "Küken". Är det månne ett inlägg i jämställdhetsdebatten: Att mannen i familjen, bör göra mer husligt arbete?

...eller är tanken att dammsugaren även kan nyttjas som sexpartner? Att sätta på dammsugaren!!! ?Känns en aning offside för min del. Knappast sugen, med andra ord. Verkar både ohygieniskt och rent utav farligt. Det finns bättre sätt, säger en erfaren gammal gubbe.... och finns det verkligen någon man kvinna eller mittemellan, som, trots det fantasifulla varumärket "Küken",  tycker att en dammsugare är sexig?!

Gravöl för Ture...snyft..

...och från det ena till det femte...
Posten, är ett gigantiskt eftersatt område på denna i övrigt ljuvliga ö, Teneriffa. Ni, kära läsare, som följt min blogg, minns säkert historien om körkortsdansen med flera bloggvirken om postgången i detta land, på denna ö. 

OK, men visst, de flesta meddelanden (=räkningar?) idag kommer med mejl, Kivra eller något annat digitalt påfund. Dock, inte alla. En o annan papperstryckt räkning, pensionsbesked eller blaska dyker fortfarande upp i brevform, lite då o då, till o från. 

Ett halvårs eftersändning från Gamla Snödala kostade en bra slant. Alldeles för mycket pengar egentligen. Men, man ville ju inte belasta våra andrahandshyresgäster med sådant uppdrag. Kanske ännu ett symptom på Berras syndrom? Att vara snäll, så man är dum...?'

Även en misslyckad bild, kan bli en fin bild.

Nåväl. Någon dag efter vi flyttat in, när vi var lagom vakna, upptäckte gullgumman att vi saknade nyckel till postlådan. Ja, ni vet, en sån där liten trång räkningssamlare, nere i trappuppgången. Här i vårt huskomplex, finns alla dessa i ett gigantiskt rum på nedre botten. Så stort att det ekar mellan pelarna, så fort man öppnar käften.

Vi snackade med vår lägenhetsfixardrottning, Annika om att fixa en nyckel. Visst, det skulle hända, sade hon.
Men, icke sade Nisse. När vi väl kom ner o tittade till postlådan, var den olåst, Låset borta, försvunnet och väck. Någon nyckel för att låsa upp denna box, skulle knappast göra någon nytta. Men kan ju inte låsa upp något, som redan är öppet. Det skulle vara lika vettigt som att vattna havet.

Boxen var överfull med post. Inte ens ett hårstrå mer, hade fått plats i bland alla dessa försändelser! Så snart man öppnade postlådan, så välde dessa brev ut, som om det vore en översvämmad vårflod.

Man undrar, sa gäddan till flundran, hur mycket sammanlagda pengar dessa fönsterkuvert begärde... och framför allt, hur kuvertägarna tänkte... Då alla dessa (eller åtminstone några) pappersmeddelanden innehåller någon form av viktig information. 

Nåväl, man måste ändå beundra brevbäraren. Hen har ju med konstnärlig precision lyckats leverera breven. På något vis har denne skicklige yrkesutövare klarat av sin uppgift med bravur. Ett konststycke, lika skickligt som målningen av Mona-Lisa. Vilken teknik som användes i detta mästerverk, lär vi nog aldrig få veta. Det är med största sannolikhet en mycket väl bevarad yrkeshemlighet.

Ha det goast!
/Berra

Bloggvirke nummer 100! ...eller historien om bankomanin som lurar runt hörnet!

Ja, kära läsare! Detta är bloggvirke nummer 100! Ett jubileumsnummer! Tanken på att jag producerat så mycket text, skrattretande tangentkombinationer o bilder o allt däremellan, känns en aning svindlande. 

BerraGubben firar!

Man borde klappa sig själv självgott på magen och konstatera att den här gubben ännu inte lagt hjärnan på hyllan eller stängt av fingerfärdigheten. Tydligen har man fortfarande huvudet på kvastskaftet och fingrarna i kakburken. Vid den här åldern, får man vara glad för varje förmåga man lyckats behålla. 

Men, fortfarande flödar idéerna och tankar på kommande bloggvirken har börjat ta form i gråcellskontoret. 

Högtflygande planer?!

Detta här virket kommer att handla om pengar. Detta outtröttliga ämne, som ställer till så mycket besvär och kan skapa så mycket förtvivlan. Så även i detta fall... tja en aning i alla fall. Dock är det ju tveklöst så, att problem är till för att lösas. Detta gäller absolut även krångeliteter med kronor, ören euron och cent.

Bakgrunden är så här. Vi i Gamla Snödala swishar i full fart mot det kontantlösa samhället. Spanien däremot... skrattar en aning åt att vi insnöade svenskar, gjort oss så himla beroende av bank(o)väsendet. Att vi lider av bankomani! 

Även delfinerna småler åt oss!

Bankerna i Svea rike bankar på... med god förtjänst. Mycket god! ...och vilka är det som betalar bankomaneras rikedomar? Ja, det vet ni lika väl som jag, att det är vi kunder som pröjsar notan. Även om man bor i en hydda i skogen, låter skägget växa ner till tårna och aldrig byter kalsonger, kan man inte undvika att vara kund hos någon bank.

Här i Spanien är kontanter det huvudsakliga sättet att göra affärer på. Bankerna här tar visst ut höga avgifter för överföringar av stålar. Tydligen billigare att använda kontanter.

Men, dock tänkte inte den här trögfattade gubben på sånt, när resan till ÖN skulle påbörjas. Den här hjärnan skulle gärna vilja ha lite smörjolja, för att funka smidigt. OBS! inte smörj, utan bara olja, tack! Annars får jag fortsätta att skriva min vanliga smörja, mellan alla tillfällen att smörja kråset på någon trevlig restaurang. 

Nu har gubben fått pippi...igen!!!

Dagen efter dagen före, alltså då vi flyttat in i vår fina lilla kvart i Los Cristianos, konstaterade våran mäklare att hon vill ha in 6000€ i kontanter. Att jag skulle betala hyran rakt av på ett bräde... Det visste jag. Det hade jag knegat stenhårt för. Övertiden flödade i parti o minut för denne pensionär, större delen av sommaren, så att tillräckligt med deg fanns på kontot... i en bank (hick!).

Men att det skulle krävas kontanter. Det hade jag ingen aning om. Eller, kunde ju räknat ut om jag använt skallen istället för röven. Men, icke, sa Nicklas!

Så det blev till att tåga till bankomaten och ta ut pengar. Gubben här, traskade fram med raska steg. Slängde in kortet i kontantutplockningsmanicken och begärde ut mina stålar. Men, då var Nicklas i farten igen, och sade "icke". Bankskrället i Sverige hade begränsat hur mycket klöver man kan ta ut per dag/vecka.

Så det blev till att ta ut lite mindre summor och sedan slänga sig på luren till den stolta banken i Svea Rike. Ingen pardon där inte. Ett gott råd om att använda en tredje part och pengatrillarfirman Western Union, var det bästa som den, i övrigt trevlige bankmannen, kunde råda mig. En väldans kostsam omväg för dessa segt förtjänta pluringar.

Lurad med telefonen i hand? Kanske för gott att ta sig en lur, och sova på saken? Fast då måste jag nog byta ur luren mot en kudde. Den kan väl ingen lura mig på? ...eller ligger någon o lurpassar på mig, för att sno mina cash?

Nja, nåt lurt var det väl ändå...? Tankarna snurrade runt i min arma skalle, så att de knakade som en tvåhundraårig ladugårdsdörr. Insisterar man på kontant betalning, även om detta är krångligt, omständligt och lurigt? Man undrar, sa abborren, om det kanske finns en liten luring i bakluckan, där...? Även om jag så smått börjat bli lite solbränd, har jag inte den blekaste aning! 

Hafsutsikt, sällskapsresanstyle?

Kunde möjligen svenska kyrkan här i Los Cristianos vara lösningen? Knappast, tänkte jag, som av gammal (o?)vana är religionsfri. Men, ändock... Efter lägenhetsoraklet Annikas övertalning stegade vi in i kyrkans lokaler med lite tveksamma steg. 

Väl bemötta av ett par hjälpsamma själar, så kunde lösningen vara på telefonlängds avstånd. Ett samtal från en kyrkovärdinna på den mest imponerande och klockrenaste spanskan, så... kanske...!?

Medan vi väntade på mäklarinnan...

Våran mäklarinna skulle nu kolla på saken. Alltså ringa lägenhetsägaren. (Ja, just..man äger lägenheter i detta land. inte enbart bostadsrättar dem.) 

Våran mäklare är en mycket trevlig kvinna, som verkligen kan konsten att kommunicera. Trots lite småknaprig engelska, så lyckades hon med översättnings-mobil-manicken i högsta hugg, snacka om både ditt o datt, mitt o ditt. 

Vi fick oss ett gott skratt, när ett av mina skånska uttryck, grymt felaktigt översattes till "pungkulor" av denna däringa oredliga appen. Man tvingas väl skicka en representant för Google till Malmö, för vidare inlärning av Sveriges charmigaste dialekt. Det skulle appsolut göra nytta!

Hon, Toni, lärde mig att på Kanarieöarna har man som ledmotiv: Att aldrig göra något idag, som kan vänta till morgondagen. (Känns det igen???)

En mycket imponerande kvinna av tvättäkta kanariskt ursprung, som jag gärna gör bostadsaffärer med igen. Alltså; Om jag får betala med bankkort, banköverföring, eller vilken annan form av bankomanisk geschäft som helst.

Uppladdning inför bankomatkonfrontation

Ja, du undrar säkert, kära läsare, hur det gick. Skulle jag få straffet att dagligen vandra fram o tillbaka mellan bankomaten och mäklaren, med ett gäng € på fickan i femton straffrundor, eller skulle detta penningbekymmer nå sin lösning, med kyrkans hjälp?

Ja, till saken hör ju att svenska kyrkor i utlandet, har lite andra arbetsuppgifter också. Inte enbart att snacka med storchefen och hans son.
Ja, så även Svenska kyrkan i Los Cristianos. Den är lite social mötesplats, kaffe-kanelbulleri, bibliotek och tidningsläsarmys, stöd med diverse problem, kanske även lite konsulära uppdrag. Ja, finnas till hands, när man behövs. Även för lite mer jordnära stötestenar.

Så även denna gång. Lösningen blev att huvuddelen av hyran (till lägenhetsägaren) kunde betalas med banköverföring. Resterande, en lite mindre summa (mäklarens andel) betalas kontant. 

Så, redan dagen efter, var hyran betald, fixad och klar. Tjoff; var mitt bankkonto åter nere i sin vanliga magra nivå. 

Men, aldrig förr har det känns så skönt att betala hyran! Efter alla dessa turer och lurar, äntligen klart, fixat och färdigt! 

...och så är även mitt etthundrade bloggvirke. Ja, vad väntar ni på? Sätt i gång att hurra nu!

Ha det goast!
/Berra

Inburad bloggare? Piloten ute o cyklar? eller storyn om bagagets ändalykt i spännande väderspänning.

Ja, då satt vi där igen, efter att ha bussats runt hela Arlanda, Gullgumman o jag, inpackade i en välfylld bevingad plåtburk. Benutrymmet begränsat till att nätt o jämnt kunna vifta med tårna. Armbågsutrymmet begränsat till ca. 2,25 centimeters rörelsefrihet. Att ta sig till toaletten, från annat än gångplats, krävdes en närmast akrobatisk manöver.

Inburad? Utsikt från rökrummet på Arlanda.

Ändock, med stora leenden på våra trötta läppar. Detta Norwegianmärkta plåtskrälle av modell Boeing nånting, skulle ju ta oss till ÖN. Det underbara fantastiska Teneriffa.

Hjärterum finns, men...stjärterum...tja..

Inte ens de 750 riksdaler i överviktsböter (snackas om i förra bloggvirket), kunde dra ner på humöret. Snart skulle vi sitta där, ovan molnen och titta ner på kalla Sverige...om det nu fanns några luckor i molnen, alltså. 

Skutan skuttade till, och började rulla ut från sin P-plats, enbart några enstaka minuter efter utsatt tid. Vilket borde räknas som rekord. Aldrig tidigare, nästan, har plan till (eller från) ÖN startat punktligt. Men denna gång var den "akademiska kvarten" enbart några minuter lång. Med tanke på förra årets 2½ timmes avfärdsförsening, får man vara nöjd, helt enkelt.

Är vi ovanför Jönköping eller Norrköping eller Köping?

Att sväva ovan molnen, på väg till målet för flera månades arbete, var en härlig upplevelse. Knappt ens grusad av att Wifi ombord var segare än att tugga skosula. Efter att ha luggats på ovannämnda riksdaler i Viktväktaravgift, så hade inte den här snåle gubben, någon större lust att betala ens 5€ extra för en lite snabbare förbindelse till cyberspace. 

Minns... en gång på tidigt nittiotal, då jag startade med digitala kommunikationer, typ Internet... att mitt allra första modem (28 kbit/s?) var mycket snabbare, än vad Norwegian sociala media-begränsade internetuppkoppling orkade bjussa på, där uppe i skyn. Drygt 25 års teknisk utveckling i grymmaste racerfart, gav inget resultat i detta fall. Snarare inveckling istället för utveckling.

Gullgumman, om möjligt ännu tröttare än gubben...

Nåväl, de sex timmarnas transport, gick fort. Öronproblem vid landningar... ja, det är vanligt hos den här småskruttige gubben. taskig smärta, hörselstopp, som kan vara upp till ett dygn. Men, denna gång, var öronhickan av den lindrigare arten, tack o lov. 

PIloten var inte alls ute o cyklade (konstig cykel i så fall), utan vi anlände till Teneriffas flygande burkterminal i god tid. Lite före utsatt tid!!! Kors i golvet!

Väntan på våra blytunga koffertar var lång, ja, så var det, som oftast. Men de där uslingarna dök upp, lagom till att hinna ut till bussen mot Los Cristianos. Den bussiga bussen hade vänligheten att dyka upp, någon minut efter att vi anlänt till hållplatsen.

En liten lustighet, som jag bara måste berätta om, hände då. Jag hade med stor möda baxat in våra gigantiska koffertar i bussen bagageutrymme. Ja, ni vet dissa däringa flipflopskåpen längst ner på bussidan. Då kom en lite förnärmad ung herre o gasta något oförståbart om "coche de...nånting.". Min spanska är i det närmaste obefintlig. Klart fall av förbättringsområde, som det så vackert heter. 

Men, efter en illa blandad språkmix av engelska, skånska o spanska, så fattade jag. Det låg en barnvagn bakom våra koffertar, vars användare skulle gå av bussen före oss.

Pust, o stånk o stön... ut med resväskorna igen. Plocka fram lilla sulkybarnvagnen till ett mer lättåtkomligt utrymme, och in med 45,5 kilo bagage igen. Synd att det inte finns någon film på detta, då denne svettige bloggare med ändan i vädret, baxade, krånglade, svärandes på äkta skånska, försökte få in väskorna igen i det trånga, (åtminstone för en ryggstel gubbe) svåråtkomliga bagageutrymmet på denna buss. Det hade varit en syn för gudarna... alla bussgudar måtte nog skrattat ihjäl sig.

Dock till slut blev den tidigare förnärmade unge herren, hjälpsam, så att vi med gemensamma krafter lyckades stuva in våra koffertar igen. Pust!

En god tur med bussige busschaffisen

Jag trodde att busschaffisen skulle vara topp tunnor rasande över förseningen, men icke. Det var en godmodig herre som skämtade o var glad. Härligt!

Visst var det mörkt, då framåt kl. elva på natten, när vi anlände till Staden, den härligt goa staden Los Cristianos, kände man igen. Allt såg ut som när vi lämnade den, för ett halvår sen. 

Av bussen, dragandes på våra omtalade svettiga väskor, kom vi tio minuter senare fram till huset. Huset som ska bli vårt hem, de närmaste sex månaderna. Några minuter senare dök våran lägenhetsfixare, Annika upp, dragandes med ett vackert leende och en dramatenvagn vid namn Billy. Billy bjussade på lite frukost m.m. Ljuvlig service!!!

Lägenhetsfixarmästarinnan Annika

Denna natt somnade vi ovaggade, tro´t om du vill, kära läsare!

Lägenheten, den lilla goa, städad o fräsch in i minsta detalj, fick ta hand om två dyngtrötta resenärer, denna natt. Morgondagen skulle ägnas åt att pynta hyran. Plats o tid överenskommet o klart. I nästa bloggvirke kommer dessa betalningsunderligheter att kunna beskådas. Nästa goa bloggvirke kommer att jubileras som nummer 100! Hoppas du hänger med då!

Ha det goast!
/Berra

Gubbabloggens spännande återuppvaknande eller storyn om 10000 volts Viktväktare!

Nu, kära läsare; äntligen har gubben satt sig i bloggvirkestillverkarbänken, för att verka fram verklig beskrivning över återfärden till ÖN, och återstarten på nästa stora lilla äventyr. Andra vintern i den kanariska solen.

Lenas medaljtyngda docka säger "Hej då!"

Dagarna innan avfärden var  spänningen lika stor som i en huvudströmledning på 10000 volt.

Hade vi gjort alla detaljer rätt i Stockholm? Nycklar, visning, information, husliga småsaker, försäkringar... Det har i alla verkliga fall, verkligt mycket tid gått till åt, för att säkerställa att flytten ska gå så smidigt som någonsin möjligt.

Flitiga Gullgumman fick sig en skrapa

Man undrande om:
Kommer planet att starta i tid?
Kommer det att finnas buss till Los Cristianos, när vi anländer, sent ikväll?
Kommer mäklaren, som lovat att möta oss vid grinden?
Kommer den nya lägenheten att funka?
Vad kommer jag att glömma att ta med i kofferten?
...och framför allt, den största oron just nu: Kommer väskan att vara under 20 kg?...eller som förra färden godkännas ändå. Som alltid, en riktigt nagelbitare. Värre än den värsta thriller.

En soligt gråkall oktoberdag i förorten

Avfärdsdagen; allt klart inför äventyret, förutom allt som man glömt att fixa. Lägenheten uthyrd, hemma i Stockholm, avstädad och väl avplockad. Andrahandshyresgästernas prylar, väntande i en hörna och väntar på att aktiveras i vårt hem.

Det som återstod just då, att packa det sista och en massa annat praktiskt, oroa sig lite till för packningen, vräka i sig flyttgröten, och sedan iväg till Arlanda, för att åter igen stiga ombord på Norwegians flygande konservburk.

Ser ni hur den springer?!!

Klockan sprang iväg i sitt sedvanliga 100 meterslopp. Planet skulle inte att vänta på oss. 

Då stod vi där med svintunga resväskor o väntade på Arlandabussen; mellan hemmen. Hemlösa, men ändå inte...Vårt hem i Sverige, var inte vårt hem längre. Uthyrt tills vi återvänder till Svinkalla Svedala. Vårt hem de närmaste sex månaderna kommer att vara på ÖN. Underbara Teneriffa väntar... några timmar bort. Så roligt, så härligt, så spännande, så fan-ta-mig-tastiskt att se fram emot denna soliga, kyliga morgon i Stockholmförorten.

Att beskriva känslan inför äventyret, är nog det svåraste en gammal gubbe, kan försöka sig på: Men, skam den som ger sig.

Tänk dig att vara både orolig så att fjädrarna kittlar i magen, stressad o småsnurrig (är ju egentligen ett normaltillstånd hos oss gamla gubbar). Samtidigt är man är glädjefull av förväntan och spänningen stiger för varje minut.

Glädjen att få återse ÖN, alla goa vänner vi hittade (eller hittade oss?), det härliga klimatet, snällare ryggsmärtor, stranden, solen boulebanan, värmen. Ja, det ska bli så underbart härligt.

Flygbussen fick celebert besök ;-)

Så, kortfattat: (Vilken optimist jag är, som tror att någonsin kunna vara kortfattad!) Så är det en sprudlande oros-entusiasm, blandad med svettfulla förhoppningar. Glasklart beskrivet, eller hur?

Samtidigt förbannade man sig själv för att man packat ner sin deodorant innan den skulle användas. Så, om någon märkte en lätt doft av mänsklig armsvett på Arlanda, så visste ni.... Gubben o hans Gullgumma var på G!

Nåväl, man är ju mänsklig, för att man har förmåga att göra misstag. Är inte misstagen värre än så, kan man dessutom överleva dem. Det skulle vara värre om man glömde bankkortet, passet, datorn, telefonen eller boulekloten. Då skulle tårarna flyta som vatten i toaletten. 

Sen, när man väl sitter i den bevingade plåtlådan. Då kan man koppla av!

Nådå! Hur gick det i tjugokilosthrillern med resväskorna. Tyvärr, så blev ens värsta föraningar verklighet. Fem kilo för mycket på testvågen! Vilken mardröm! Nervösare gubbe inför bagagedroppet, kunde man inte hitta på den här sidan Atlanten. skulle Viktväktarna vara på sin vakt, eller som oftast annars: se mellan fingrarna för ett fåtal smålätta överviktskilon?

Pipsvängen förevigad!?

Det gick åt helv... pipsvsängen! Nowegians Viktväktare var av värsta sorten. 750 surt förvärvade svenska kronor försvann från kontot i böter för överpackningen. Alltså; motsvarar mer än 60 iskalla öl på strandpromenaden i Los Cristianos!!! Sextio!!!
Väl att det var väskan som var packad, och inte ägarna. 

Mer om konservburken i nästa bloggvirke

Återkommer snart, förhoppningsvis mycket snart!

Ha det goast!
/Berra