Är juletider ännu mer sociala tider på Teneriffa?...eller är livet fullt av underligheter?

Jag vill börja detta bloggvirke med att önska er alla, kära läsare, en riktigt god fortsättning!

Vem träffar man runt nästa hörn?

Med detta gjort, måste jag konstatera att; Nu är det sociala tider! Socialbyrån i Tensta, skulle känna sig grön-blå av avund, om de bara visste hur många och hur goa människor man träffar. 

När man träffar folk här nere på Teneriffa, så blir det oftast intensivare och längre möten. Man går ut o äter någonstans i stan. Man träffas hemma, på stranden, boulebanan och jag vet inte var....

Sociala magneter?!

Hitresta vänner är ljuvligt att se! Inte för att det saknas trevligt folk här. Tvärtom! Vi har gjort nya bekantskaper med underbara människor, här också.  Har gubben o gullgumman månne blivit sociala magneter, på gamla dar?

Hemma i Stockholm, har man oftast häcken så full, att brallorna buktar ut. Man ska jobba, träna, sova äta, stressa och leva sitt inrutade - intutade liv. Visst finns det lite utrymme för vänner och bekanta, även i kalla Sverige. Men, det utrymmet, liksom hjärtat och vilja att ägna timmar och åter timmar av snacksalighet, är på någe´ vis större här i Los Cristianos.

Fråga mig inte hur det kommer sig. Jag är lika ovetande som en regeringsbildare. Jag skulle bara svara med ett stort leende. Det är ju så härligt med människor! 

En julorkester mitt i stan, helt plötsligt!

Man hinner/orkar knappt träffa den ena, förrän den andre dyker upp. Jul o nyårstider är tydligen årets största högtid, för en pratsjuk ung gammal gubbe och hans gullgumma.  

Alla människor är olika. Tack o lov för det! Annars vore det rätt trist att snacka med dem. Som att diskutera politik med en spegel. Visserligen skulle säkert spegeln ha trevliga åsikter, men.... trist o snacka med sig själv. Oftast!

Centro Cultural i juletid

Dock händer det alltför ofta, eller åtminstone några hundra gånger om dagen, att den här gubben snackar med den här gubben. Liksom för att fokusera, eller undvika att glömma eller bara bekräfta sig själv. Jo, jag är en av dem som bildligt talat, kan klappa mig själv på axeln, och säga "Bra gjort Berra!" till Berra. 

Ja, jag har upptäckt att man har mindre behov av andras bekräftelser/beröm då. Fast, det är ju förbenat trevligt, då det händer att man blir bekräftad.

Kanske har man lite av det gamla; Du är själv bästa dräng-syndromet. Typ; Stå på dig, annars gör någon annan det! Ja, livet är fullt av underligheter. Jag är en av dem. 

Du är unik! Glöm det aldrig!

Ha det goast!
/Berra