Det tål att upprepas: Delad nördglädje är liksom minst trippel glädje. Minst, liksom!

Du har förhoppningsvis också varit med om det. När man liksom blir så glad, att man gråter. Det är liksom eh liksom alltså eh liksom... en svårt-att-beskriva-känsla. 

Det liknar liksom inget annat. Eller tänk dig att en glädjebåt tutar så högt att du skuttar till. Eller en livshändelse smakar så gott, att du får hicka, samtidigt som öronen fladdrar av läpparnas löjligt stora leende. 

Nej, inte ens dessa ovan liksom fantasifulla beskrivningar kommer i närheten. Lika bra att börja från början. Alltså liksom, alltså. Det var en gång. Nej,  liksom lite fel. Det var visst en gång. Ja, du har liksom sett i tidigare bloggvirke att jag har haft en boulelektion med Skandinaviska klubben, här i Los Cristianos. Det var liksom så det började. Liksom...

Redan innan jag startade instruktionen, kom en man till mig o frågade om hur mycket jag ville ha för en privatlektion i bouleteknik. Håpp! Häpp! Inte den ringaste aning, vad jag skulle svara. För en gångs skull var den här ordrike gubben lika mållös som en fotbollsmatch, som slutat 0-0 på bortaplan.

Ja, fegheten gjorde att jag sköt fram svaret någon vecka. Då hade jag lärt känna honom bättre och kunde ta fram ett förslag på en billig peng. Vi bestämde tid, och fyra elever dök upp. + gullgumman, då, så hjälpte till.

Grundteknik, Ja ni vet liksom, ni som är boulespelare. Armsving, handled, backspinn. Ja, övning i landa i ring. Rudimentärt, skulle Watson säga. Lite skotträning på det + taktisk diskussion o övning. Lite mentala begrepp. Då hade jag förtjänat mina småslantar, efter så där en o halv-två timmar. Tiden gick så fort, att det nästan hade hunnit mörkna, innan vi tog oss en träningsmatch. 

Frågor besvarades efter bästa förmåga. Typ klotstorlekar, egenskaper o vikter, och sånt. Visst! Det vill ju alla boulespelare veta om. Fast spelet liksom, egentligen sitter i skallen till ca. 75%. 

Jo, glatt och trevligt! Underbart roligt att instruera i det livsområde man är som nördigast med. Dela med sig av sin entusiasm för boule/petanque. 

...och vad hände sen. Jo, de två, så gott som nybörjare, anmälde sig i ett fredagsmys. Alltså tävlingen på Los Hermanos boulebanor. Tuffa banor och ännu tuffare motstånd. Det är liksom inte som att lira i sandlådan med andra nyboulare. Liksom, dötufft!!!!!

Men, mina lektioner hade tydligen tagit skruv, Inte bara intresset vaknat, även spelskickligheten. De var nära att knäcka gullgumman o mig. 13-11 till oss. En hårsmån ifrån att läraren hade torskat mot sina elever, liksom. 

De två, Peter och Marie, har redan kontaktat en bouleklubb på hemmaplan. Kalmar PK. De ska dit på onsdag, på sin första klubbträning. De kan bli riktigt farliga som motståndare, liksom. 

De sista vi hörde av dem, nu innan hemresan, var "Vi ses på SM i Linköping!". Ibland är det svårt att hålla inne tåren i ögonvrån, liksom. Lycka till, för hundra gubbar!

Ha det liksom goast!
/Berra