Otroligt osvenskt eller storyn om hur två boulenördar blev tre!

Hur roligt kan det vara att bli sist i en bouletävling?

En eller två kvällar i veckan är det tävling, nere på Los Hermanos banor i vackra Los Cristianos. Los Hermanos betyder bröderna eller syskonen på spanska, såvitt jag fattat det rätt. Emellertid är min spanska verkligen inget att skryta med. 

Snart dags att lira...

Nog, kändes det som förbrödring/försystring när man kommer ner till en sådan tävling. Åtminstone om man förstår franska. Franskan är DET språk som en boulespelare ska behärska.. Världseliten i denna sport domineras av fransoser. I Frankrike och andra länder med franska i kulturen, är boule något som var man och kvinna sysslar med till vardags. 

Min franska är, om möjligt, ännu sämre än min spanska. Man fick gång på gång säga "In English, please!", när någon tilltalade en. Visst, man lärde sig... började fatta lite siffror. Lättast att räkna fingrar, för hur många poäng motståndarna fick. Våra egna poäng var ju lätta att räkna. 

Att sen dessa fransoser, belgare, luxemburgare (obs! det är ingen ny kötträtt på Donken) med flera, var riktigt duktiga boulespelare, gjorde ju inte saken lättare. Speciellt när Lena och framförallt jag hade liten bit kvar till toppformen. 

Glada i hågen dök vi ner till boulebanorna ...och fick veta att det var en trippeltävling. 

"Triplettes" sade Michel, tävlingsledaren. Jaha, ja... inte så lätt att spela på två. 

"Don´t worry", sade Michel. "I will find you a very good player."  För den som eventuellt inte fattar engelska tugget, så menar han att han ska plocka fram en elitspelare ur bakfickan. Bara att avvakta, tacka o ta emot. 

Vi hade många goa skratt tillsammans med Mary

Nåväl. Mary hittades snart... Inte var hon någon elitlirare, men verkligen glad, söt och trevlig, och med alldeles för stora klot. En italiensk tjej, som enbart snackade sitt eget språk + spanska. 

Italienska och spanska är tydligen rätt lika. Typ: svenska/norska. Men, det hade inte vi någon nytta av då. Gissa om vi snackade förbi varandra. Språkförbistring var bara mellannamnet!

Jag fick använda hela mitt mikroskopiska spanska ordförråd, för att kunna komma överens i laget. Skulle vi skjuta, lägga, spela ut/in/genom/över....? Hur förklarar man sånt, när tungan håller på att ramla ur mun? Teckenspråket blev det dominerande sättet att kommunicera. Tack till alla armar o fötter o händer o fingrar! 

Vi började starkast möjligt. Mot ett riktigt bra lag, spelade vi hem en sexa i första omgången. Alltså bästa möjliga utdelning. Ett stannskott och fem fina lägg. Men, det var alla poäng vi fick denna första match. De tre fransoserna spelade oss av banan, men skicklighet och tålamod. Bara att lyfta på kepsen och gratulera. 

Vidare... mot tre samspelta unga herrar från Santa Cruz, här på ön. De spelade inte lika bra, som våra första motståndare. Dock tillräckligt väl, för att vi skulle får bita i den sura apelsinen igen. 

Sluta nu, Berra! Bildtext behövs inte. Sorry, men det kliade i tangenterna.

Tävlingen spelades som i någon monradliknande form. För de som kanske inte känner till... Då får man möta lag som vunnit/förlorat ungefär lika mycket som vi. 

Så, i tredje matchen fick vi chansen igen. Då mot ett annat lag, som också torskat två matcher. Ett jumbomöte!

Som tidigare matcher, började vi starkt. Vi gick ända fram till 8-0. Det kändes som matchen var hemma. Men, motståndarlaget, ett spanskt/fransk blandat lag ville annat. 

Tiden gick ut, och matchen slutade 10-10. Vi var åtminstone inte ensamma om sistaplatsen.

Då kan man undra... hur roligt är det att torska, torska och nästan torska igen. Jo, förstås, är det roligare att vinna. Men, att hålla på med boule, är inte enbart att kasta kula. Man måste räkna ut, tänka ut, vilket som är bäst för laget i denna stund. Var klotet kan göra mest nytta, helt enkelt. Det gör man klot för klot, i alla omgångar. 
Det är därför vår fina sport ofta kallas för "Grusets schack". 

Jag kunde åtminstone se fyra-fem lag, som var gott o väl i klass med  de bästa i veteranelitserien, där hemma i blågula landet. När motståndet är tufft, är det på nå´ vis ännu roligare. Man vet att de kommer att utnyttja taskigt spelade kulor och taktiska misstag. Så det gäller att skärpa sig, till yttersta nivå. 

Som slutsats: ja, det är ju snyggt att avrunda med en sådan. Då vill jag påstå att vi hade minst lika trevligt, som vinnarna i tävlingen. Lärorikt, absolut! Både bouletekniskt och språkligt. Ett par tre nya ord, lyckades nog trilla in i mitt taskiga minne. 

Så, nu blir det träning, träning och lite mer träning. En kurs i spanska skulle inte heller skada. 

...och så fick vi trösta oss med en rom o cola. Kostnad: En (1) euro. Otroligt osvenskt, tack o lov!

Ha det goast!
/Berra

ps. SIM-sala-bim! Mitt SIM-kort har kommit! Halleluja! Tack till alla SIM-gudar!