Det där förhatliga, förbenade, förzinkade, förgrymmade...och så ett glas glädjetjut!

Då kom det där förhatliga, förbenade, förzinkade, förgrymmade, förfärliga brevet. Det var eftersänt till oss på Teneriffa från Gamla Svedala, avsänt från Transportstyrelsen. Jag har väntat på denna försändelse ett bra tag.  

Det sägs att: Intet är som väntans tider. Men, jag är tveksam. Att vänta på ett besked om jag får fortsätta jobba som bussförare, pausar inte upp min och gullgummans tillvaro på något vis. Vi har levt på som om ingenting har eller kommer att hända. Varför ska ett sketet skriftligt meddelande bestämma vilken takt som livet ska levas i?

Fantastisk väggmålning på Unlimited Hammer gym

Min gamle ovän: Ryggsmärtan berättade för mig; Skärp dig nu, Berra! Se till att börja träna på gymmet igen!
Jag gjorde ett försök förra veckan. Då jag knallade tillbaka till det gym, jag lirade på i vintras, bärandes på det ståtliga namnet Unlimited Hammer Gym. 

Ett gym med ett sådant namn, får en att tro att personalen kan engelska och det har obegränsade öppettider. Tjo flöjt, vad jag bedrog mig. Det är stängt söndagar och en del av personalen kunde knappt staka sig fram på engelska. 

Nåväl, tillbaka igen, där, häromdagen. Då hade de bytt personal, höjt priserna och höjt näsan i vädret. Det blev bara en provsession. Sen letade jag nytt gym, till nästa pass.

Igår hittade jag rätt. Solido gym, ligger bara några kvarter från vår goa lägenhet. Priserna mycket lägre och personalens mungipor betydligt högre. Bra engelska, bra bemötande och välutrustat gym. Då var det bara att dra på sig gympjucken och beblanda sig med de lokala biffarna och kroppsbyggarna, för att stöna o stånka med rehabövningar. Underbart att vara på banan igen! Med min knasiga reumatiska sjukdom, är träning bästa smärtlindringen.

Svettigt, härligt, tungt o ljuvligt på Solido gym

Då åter till det vrickade brevet. Ja, jag ska berätta lite för dig, om bakgrunden först. Med jämna mellanrum måste alla körkort förnyas. för bussförare är det ännu jämnare. Vart femte år, om jag minns rätt. Inte lätt för ett lastgammalt gubbskrälle att hålla reda på såna detaljer. Fem år, försvinner nästan lika snabbt som en avlöning. 

Ett av mina ögon är lite suddigt. Som om jag för jämnan gick med oputsade brillor. Jag fick reda på av läkaren, att det kallas grön starr eller glaukom. Det är synnerven som fått hicka, eller nåt...
Själv märker jag nästan ingenting. Synen har snarare blivit bättre på nära håll, så jag har fått byta glojärn till svagare närsyntfönster,

Andra ögat kompenserar, så jag ser utmärkt. Skulle exempelvis vara omöjligt att bli svensk mästare i boule, om jacken var knäppa. Man måste ju se varenda litet stenskrälle och ojämnhet i gruset. Vi boulenördar brukar ju kalla det för att "läsa banan". 

Men, si...det tyckte inte Transportstyrelsen. De sade stopp. Med en sjukdom med det namnet får man inte längre köra buss. Finito med den karriären. Punkt! Slut! Over and out!
Så det blir till att jobba med annat, när man kommer hem till blågula landet igen. 

Ja, ni kära läsare förstår säkert, att jag inte är den som deppar över att vara ställd inför detta taskiga faktum. Men, här vilar ingen blues, annat än i mina hörlurar. 

Vi var ut o "firade" idag, men en lång promenad/shoppingrunda. Gullgumman bjöd på ett glas sangria vid ett strandhak och en massa svettiga goa kramar, förstås. Men, det får du veta mer om en annan dag, kanske redan imorgon....?

Man tar seden dit man kommer; SangriaMums!

Besvär och sorger är lätta att fånga. Men glädjen är ännu lättare!

Ha det goast!
/Berra