I går kväll ringde helt plötsligt telefonen. Den hade varit tyst ett par dagar. Ja, förutom alla massor av megabyte som försvunnit ut på nätet, har den knappt används. Ett o annat mess, bara.
Telefonen har ju fått tjänstgöra som tillfällig internetrouter, mesta tiden.
Två av mina goa gamla arbetskamrater var i "stan". Ja, även om man är van att vistas i den stora huvudkommunen Stockholm, så kan man faktiskt kalla Los Cristianos för en stad. Den har ju allt vad man sammanknippar med en stad. Bilköer, banker, krångliga bankomater, restauranger i massor, lasarett och folkvimmel m.m.
Det är klart som korvspad att vi skulle träffas över en pilsner, eller så. Så blev det också. Vi fyra pratade och pratade om allt o inget. Jobbet förstås, Teneriffa, om att övervintra på den här ön och en massa massa annat. Lättare att säga vad vi inte pratade om. Trevligt värre!
En lättare hunger gjorde sig hörd i magen. Så det hela blev till en härlig fyra-fem timmars långlunch på en mysigt hak vid stranden. Det var väl sånt som sången "när man är en glad pensionär", handlade om?!...eller kanske borde handlat om.
Att vara tillsammans i parförhållande innebär ofta jämkningar. Kompromisslösningar är vanliga, för att få nå´ vettigt gjort, trots två olika viljor. Ibland gör vi som den ene vill och ibland som den andra. Eller så delar vi på oss och gör lite olika grejer. Men, att träffa folk och prata med dem, det är något vi båda gillar. Gullgumman och jag är sociala, pratglada och utåtriktade... oftast.
Så vem vet...vi kanske träffar på dig - kära läsare - någon vacker dag, för att pratas vid tills öronen ramlar av.
Tills dess:
Ha det goast!
/Berra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar