Kan en veckosnurrig gubbe känna fredagsfeeling eller vem dyker upp bakom nästa hörn?

När man jobbade...sade man ju "äntligen fredag"! Nu låter jag väl som en riktigt gammal pensionär. Så är inte fallet. Som pensionär betraktad, är jag ganska ung. Fyller 65 först nästa månad. Men, jag hoppas att vara pensionär länge. Dock, så kommer jag att jobba lite pensionärsövertid, när jag kommer hem till Stockholm i april. Jo, förstås; om de på jobbet vill ha en senil gubbe, som rasslar med löständerna så snart det blir rast

Så det finns stor risk, att även undertecknad kommer att åter igen gaffla om att fredagen är bäst. Konstiga är vi människor, speciellt jag. Men, javisst. Fredagar kändes som himmelriket. En befrielse, en äntligenkänsla, man hade förtjänat, efter fem dagars slit. Man trivs utmärkt på jobbet, men vill helst det ska vara fredag kväll, så att man kan vara ledig.

Måndagsmys med gullgumman...eller var det tisdag...eller söndag...?

Här, på Teneriffa är det ju lördag hela veckan lång. Veckodagarna snurrar runt varandra. Man håller knappt reda på om det är onsdag, söndag eller ingentingdag. Så ska det ju bli vintertid också. Tänk vad mycket med tidsgrunkemojser som finns. Tur att nallen håller reda på tiden. Annars skulle den här skallige mannen, slitit sitt hår.

Men, betänk att man längtar efter två små lediga dagar. Att helgerna försvinner snabbare än den minsta avlöning. + att man oftast har mycket att göra, tar inte bort den ljuvliga fredagskänslan. Då allt går fortare, lättare och bättre.

Fredagsmys på Teneriffa

Nu när man har ca 180 dagar ledigt, på ett underbart ställe, har fredagsfeelingen försvunnit. Å andra sidan har vi ju fredagsmys, nästan varje dag. Så pass annorlunda ljuvligt, att man snurrar runt på dagarna. Eller om det är dagarna som valsar runt med den här gubben...

Häromdagen missade vi att lira en bouleträff, eftersom vi var en kvart försenade. Inte att det gjorde nåt... Men, missat är missat. När vi sedan fick höra att de börjar redan kl. 0930, så drar man öron åt sig och vill gärna sova på dem.
Att jämföra med att gå upp kl. 05:00 varje arbetsdag... ja, livet är underbart, när haspen är av.

Hemifrån frågas ibland; Är det ingenting du saknar?
Jo, det är det. Att ha vännerna inom armlängds avstånd. Att ha bouleklubben i ryggen. De ljuvliga Boulesjevikerna, som hela tiden ropar "Bra Berra!", så snart jag låtit bli att missa. Vi har verkligen en underbar klubbkänsla.

Något av det roligaste i Los Cristianos, är att goa vänner kan dyka upp när som helst. Rätt var det är, piper det till i nallen. Då har han och/eller hon kommit ner till ön.

Sorry snygga goa Vivi! men bilden gör dig inte rättvisa.

Boulebanan är det känsligaste stället. Rätt var det är, så står någon välkänd person där o kramar om en. Underbart!!! Så var det i tisdags, eller om det var i måndags. Nej, lördag... Men, va f...! Hon dök upp då, vår goa boulekompis från Gävle. Prat, prat, spel... ja, bara massa mys.

Så, nu undrar man; vem och när kommer nästa goa människa att dyka upp och förbluffa en med sin närvaro?! Hoppas det inte dröjer många sekunder.

Här i Los Cristianos är atmosfären vänligare. Man har mycket mer tid och lust för varandra och större hjärta. Tackar för det, alla ö-gudar!

Ha det goast!
/Berra